När jag lärde mig virka
Mamma lärde mig virka när jag var fem-sex år gammal. En grön grytlapp med röda kanter skulle jag göra. Det var inte roligt. Först skulle man göra massor av luftmaskor (de ville bara snurra och vrida på sig), sedan skulle man göra de supersvåra fasta maskorna där man hämtade garn från bara den ena maskbågen (och garnet ville bara dela på sig). Så behövde man hålla på att göra luftmaskor och vända på arbetet, och inte nog med det; på nästa varv skulle man sticka virknålen genom båda maskbågarna (och så himla svårt det var att se vilken maska som var den nästa!). Usch vad avancerat! Fy för virkning, tyckte jag och gav upp.
Några veckor senare hittade jag grytlappen igen, frustrationen hade lagt sig och jag kände mig väl äldre och mer tålmodig. En grytlapp blev det till slut. Dock en ganska okvadratisk en med håligheter och ojämnheter. Väldigt liten och oanvändbar var den också. Med andra ord en perfekt farmor-present! Ska tilläggas att grytlappen på bilden inte är det första jag gjorde. Den var faktiskt ännu fulare. Den andra, som alltså var röd med grön kant, gav jag istället till min mormor.
Så här ser den senaste grytlappen jag virkade ut. Trevligt att se att det i alla fall skett någon form av utveckling under de senaste elva-tolv åren.
//Rebecka