Veckan som gått
Projektet komma-i-ordning-i-huset går framåt, om än långsamt. Man får vara glad för de små stegen.
Våren går också framåt, om än långsamt. Snön har inte riktigt tröttnat på Sundsvall.
Och att vakna upp en morgon till sol och nysnö på träden är faktiskt vackert, även om det är andra halvan av april.
Gurkorna har vuxit och vuxit. Den som vi sådde i jord är lite efter de vattenväxande.
Simon var borta torsdag–lördag, så jag hade helgen för mig själv. På lördagförmiddagen tog jag mig en skogspromenad upp till Klissbergsstugan.
En promenad som präglades av vatten i olika former.
Snömätaren hade gjort framsteg sedan förra veckan.
Och utsikten från berget var fin.
På hemvägen såg jag två järpar.
Det var kul, för det har jag aldrig sett innan!
Ungefär lika stora som fjällriporna vi såg i somras. Men andra färger.
Växterna trivdes i solskenet. Det här är paprikaplantan som jag fick av en kollega.
Salladen har kommit upp i den stora sexpluggarshydroponin som Simon köpte. Även basilikan kikar fram.
Gurkorna frodas. Än så länge. Jag är rädd att det är lite för trångt med tre plantor såhär tätt, men Simon gick inte med på at vi skulle lyfta ur en.
Sockerärtorna är också fina. Varje gång vi har provat att odla sockerärtor har de varit jättefina, gett typ två, tre sockerärtor och sedan dött. Oklart varför.
Tomaterna är också på g, men fortfarande väldigt små.
Simon har hängt upp sin luftballong vid frysen, och satt i en virkad uggla. Bra att vi fokuserar på de viktiga sakerna här i huset.
Det är väldigt skönt att paradhängaren är uppe i alla fall, så att man slipper springa runt och leta efter handdukar. Och trevligt med den fina klockan som Noomi målat bakgrunden på.
Vi har äntligen fått hem ett skafferi också! Bara handtagen saknas. Skönt att inte behöva förvara skafferivarorna på golvet.
Blåsipporna har överlevt de många minusgraderna samt att bli täckta av snö.
Spännande färgvariant.
Lagom till att Simon kom hem satte jag in den här i ugnen – en vit kladdkaka med rabarber och åkerbär. Troligtvis mammas mardröm, men perfekt för Simon.
//Rebecka